Då var första, andra och även tredje dagen avklarad på Koogie Downs Strawberryfarm. Vi har nu utökats till 9 slavar som hackar hål i plasten på dom stora fälten. Vi har en spackelspatel i höger hand, böjer oss fram och tar utfällssteg med konstant krökt rygg i 50 m, vänder oss och kör nästa rad med 50 m plast att hugga hål i. Hålen är för plantorna som kommer i slutet av veckan. Detta gör vi i 4 timmar, med 10 minuters rast efter halva tiden. JÄTTEKUL måste jag tillägga. Näj! Ryggskott var den första tanken, förvridna knän var det andra, och den tredje defekten av detta jobb blir nog fingrar fyllda av skavsår och blåsor. Men det finns en bra sak med det hela. Jag får pengar och en sjukt trimmad rumpa!
Jag har kommit väldigt nära en av ägarnas döttrar, Cheron, som visserligen är 38 år, men hon är helt underbar. Lite knasig och klumpig kanske, men vi har väldigt lätt att förstå varandra och hon har i princip öppnat upp hela sitt liv för mig. Hon har varit med om misshandel, vänner som har dött i bilkrascher, svek och otrogenhet. Allt, och nu har hon två döttrar och en supergullig 12-årig liten hund. Och. Ja, en pojkvän (särbo) som hon aldigt har träffat (!) i London sedan 5 år tillbaka. Helt underbar liten kärlekshistoria som hon gladeligen berättar om. Dom är ständigt uppkopplade på Skype och umgås därigenom, trots en tidsskillnad på 10 timmar. Dom ska för första gången ses i slutet av detta år. Det är verkligen ett bevis på att avstånd inte behöver vara ett problem, om man verkligen vill och vågar. Hoppas på evig kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar